måste säga att saknaden är enorm.

jag känner mig sjukt ensam.

den enda jag trodde verkligen tyckte om mig, bevisade klart och tydligen en gång att han gjorde, nästa dag var jag som luft, nästa dag var jag bäst osvosv..

min bästa vän G som brukade bo här, som har en egen plats i min garderob och ett par fest skor här har jag inte träffat på hur länge som helst känns det som, men det är bara ett par dagar. men även ett par dagar utan henne känns som en evighet. ensamt att sova själv. förhoppningsvis ska jag få träffa min riktiga livslust snart, för den andra vilje-livlusten finns snart inte kvar mer.

jag varken vill eller orkar gå igenom detta jag gör nu, jag vill skicka iväg ett sms, jag vill krama & pussa sönder en speciell person, men jag lär inte få göra det.. och det gör jävligt ont..

Men vad ska man göra, brustna hjärtan lagas med tiden?

är det inte så dom säger? jag har väntat för länge nu...

så bästis, vill du sova hos mig imorgon?

jag, min mamma, "din" kudde, "din" pjamas & "ditt" täcke saknar dig så mycket!

Please take me away!